Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

räkna de svåraste tal. Hvad hade icke blifvit af honom, om han fått lefval» Mallén slutade alltid sitt tal med följande strof:

»Och när han låg på sitt yttersta och jag satt vid hans säng, ropade han till mig: »Pappa, påta mig i hufvudet!» och så dog han.»

Alla qvinnor gräto och jag med. Jag tänkte på den sorg jag skulle förorsaka de mina, om jag för tidigt fölle ifrån; men det var icke utan att jag då tröstade mig med det hoppet att få ett lika vackert tal öfver mig som det gubben Mallén höll öfver sin älskling. Men jag var ej rätt säker på, huruvida jag borde yttra samma ord som Malléns son, änskönt de då föreföllo mig ytterst rörande.

Såsom äldre, mötte jag ofta om somrarna gubben Mallén, linkande i.spetsen för brunnsgästerna vid Norra brunn under deras promenader utom tullarna, ty han var några år s. k. »rumormästare» vid den brunnen. Man slog sig ner på någon grön plan och roade sig med hvarjehanda. Gubben Mallén höll fram sitt styfva ben och lät barnen hoppa öfver det. Det var aldrig rätt roligt, om inte gubben Mallén var med. Ofta mötte jag honom på begrafningar. Han var då i uniform med trekantig hatt och värja, ty han hade haft någon civil befattning vid flottan och kallades äfven kommissarien. Han gick alltid i första ledet, det förstås; det var ändå en trekantig hatt, som fattigt folk kunde påräkna i processionen till grafven.

Sedan såg jag honom i flere år, och hvem har ej sett honom knegande framför en lång karl med pickelhufva, ringklocka och läderväskor. Det var »gångposten», som kom och gick under alla årstider och i alla himmelens väder. Regnet sqvalade och snön hvirflade; men ingen vattenpuss och ingen snödrifva hejdade styfbenet i dess långsamma, men säkra gång. Det kom och gick på sin bestämda tid, tog emot och lemnade af, och aldrig hade någon det ringaste att klaga deröfver. Kanske hade ingen nött Stockholms gator med så många och nyttiga steg som han. Bref med millioner uti hade man kunnat lemna den som knappast hade tak öfver bufvud.

När lokalposten, hvars föregångare han var, inrättades, fick Mallén af kungl. postverket en liten pension, men tillräckligt stor för honom. För den som väntar litet blir äfven det minsta stort.