Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

erinrar jag mig mycket väl, att sagan om skatten och draken da lifligt framstod för mina sinnen.

»Här är skatten, men hvar är draken?» mumlade jag för mig sjelf och såg mig ängsligt omkring.

Alltför snart fick jag svar på denna fråga, ty helt nära bakom mig och Olle Lund visade sig icke blott en, utan två drakar, en man och en qvinna med krithvita ansigten och nattsvarta ögon. De hade inkommit så ljudlöst, att vi icke hört dem. Darrande i alla leder, reste jag mig . upp, och Olle Lund, som nästan halfsofvande legat öfver kistan, reste sig äfven. Hans ansigte blossade icke mer, det var blekt; han hade blifvit spiknykter igen.

»Satanas 1 Hvad är det här!» röt mannen till, i det han spände sina ögon i mig; »ormunge, hvad vill det här säga!» tilläde han, i det han grep Olle om ena armen och slängde honom mot skärmen, så att denna nära fallit öfverända.

Qvinnan sade intet, men hon tycktes vilja sluka mig icke blott med ögonen, utan äfven med munnen, som stod vidöppen. Gapet på en haj med friska tänder måste vara hemskt att åse; men vida hemskare är bestämdt gapet på en menniska som inga tänder har. Det är en bild af det evfga mörkret.

Mannen, som ånyo fattat Olle om armen, närmade sig nu mig och grep med kraften af ett skrufstäd äfven om min ena arm. Derefter och utan att säga ett ord förde han oss begge utom skärmen och till soffan, der han djupt tryckte oss ned.

»Rör er icke ur stället,» befalde han med dof stämma, »så kärt det är edra halsar att icke få svälja spetsen af min knif!»

Denna uppmaning behöfdes icke hvad mig beträffade, ty utan att ännu rätt kunna förklara orsaken, kände jag en isande köld genom hela min kropp, och jag föreföll mig sjelf som en isstod, oförmögen att röra ett finger. Hur det var med Olle Lund, som satt bredvid mig på soffan, såg jag ej; men jag såg, att qvinnan förde sin mun tätt intill mannens öra, liksom för att tillhviska honom något, hvarefter han gick ut. Snart hörde jag porten på planket gnälla på sina rostiga hakar och det grofva låset gnissla för en nyckel, som läste till. Medan mannen var ute, närmade sig qvinnan oss och stannade framför min kamrat på soffan.