Sida 9
En moder
Under andra året af min studenttid i Upsala fick jag en dag höra, att en ny student med namnet Leonard Holm blifvit inskrifven i Stockholms nation. Jag gick till honom och fann honom vid Dragarbrunnsgatan i ett litet studentrum af den gamla enkla stilen. Han var dä en adertonårig yngling, men ansigtet var hans barndoms. Samma fina drag, samma blonda här och blä ögon. Jag frågade genast efter hans mor.
»Hon är qvar i Stockholm,» svarade han, något förlägen.
I detsamma knackade det sakta på dörren, och han skyndade ut. Men jag hörde honom tala högt med någon utanför.
»Hvad gör det?» hördes han yttra; »kom in, mamma. Det är ju bara en gammal bekant.»
Och nu kom han in, förande vid handen en något motsträfvig qvinna, klädd som en af arbetsklassen. Det var hans mor. Hon hade följt honom till Upsala för att äfven der kunna se till honom; men för att kunna göra det och derjemte uppehålla sig sjelf, något som i sista rummet afsågs, hade hon åtagit sig att städa och laga mat åt studenter. Nu uppstod det lifligaste samspråk mellan oss tre, och utomordentlig var naturligtvis hennes glädje och lycka öfver de vackra betyg hennes Leonard fått i sin studentexamen och dem jag flerfaldiga gånger måste uppläsa och öfversätta för henne.
När jag gick, följde hon mig ut i farstun.
»Kära herre,» bad hon mig; »säg för all del åt ingen, att jag är Leonards mor!. . . Han skulle bestämdt få olägenhet deraf.»
»Tvärtom,» försäkrade jag; »det skulle hedra både er och honom.»
»Så säger man nog, men så är det inte,» försäkrade hon; »man skulle rynka på näsan åt städerskans son, och det vore min död, för jag lefver ju endast genom honom.»
Djupt rörd, tryckte jag hennes hand, lofvade tiga och gick.
Blef denna mor belönad? Blef frukten af hennes ömhet och försakelse sådan hon i förlåtlig modersstolthet drömt sig den? —
Innan terminens slut insjuknade Leonard och slutade sin korta lefnadsbana. Det var först på andra dagen efter hans död jag fick underrättelse derom, och jag skyndade
Källa: Project Runeberg ·