Sida 218
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
finnes kanske likväl någon sida deraf, som man något bör respektera, och mitt samvete säger mig, att jag respekterat den.»
»Jag vet det, min herre,» svarade grefven, »och ni har länge egt min hela aktning... Jag har läst det bref ni skrifvit till en viss person... Man kan inte ådagalägga mer takt och grannlagenhet än ni har gjort.»
Efter en stunds tystnad tog Pettersson åter till ordet och sade:
»Allt beror blott af det råd ni gifver mig, herr grefve; ty lemnar jag ert hus utan lyckan, återvänder jag också till mitt eget utan guld.»
Grefven teg, djupt försänkt i sina tankar. Hvad tänkte han på? Kanske på det gyllene hjulet under lyckans fot, hvilket höll på att rulla bort, eller på sitt enda barn, som aftynade midt under hans ögon och äfven höll på att försvinna. Troligtvis tänkte han på begge delarne.
Slutligen fattade han ringklockan, vid hvars ljud betjenten inträdde.
»Bed fröken vara god och genast komma in till mig,» var hans order till betjenten.
Marie Louise kom och...
Fem minuters svimning, tio minuters glädjetårar, och sedan — tio timmars de ömmaste hviskningar, de ljufvaste namn, dessa timmar kortare än de tio minuterna, kortare än de fem.
Så slutades denna dag.
»Man bör handla som man talar,» yttrade grefven till sina ståndsbröder och vänner; »jag har bragt tidens liberala ideer ett stort och lysande offer.»
»Men så var också offeraltaret af guld,» tänkte vännerna och andra med dem. Hufvudstaden talade länge om denna familjeangelägenhet och gaf den en tydning, tillfredsställande för alla, minst dock för den högvälborne svärfadern.
När klockaren Malm en dag kort efter bröllopet besökte de nygifta, fann han den unga frun sittande på sin mans arm, under det denne länge och väl på sin ena klack surrade omkring med henne.
»En sådan surrare till man kan en hustru gerna fördraga,» yttrade Malm, »och det är rätt att ungresen inte glömmer sina akrobatiska konster.»
Källa: Project Runeberg ·