Sida 28
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
En gång satte han mig på det hala med en fråga i krigshistorien. Han bad mig nämligen uppräkna alla de stora bataljer, som utkämpats under ifrågavarande store härförares eget befäl. Jag högg till med hvad jag af andra hade hört, för att icke stå svarslös inför klockaren; men osäker på mina egna uppgifter, vände jag mig någon tid derefter med samma fråga till min gamle lärare och vän, historieskrifvaren Jacob Ekelund.
Jacob Ekelund snusade, torkade sig om näsan med högra frackärmen och knäppte som vanligt med fingerspetsarne, men kunde icke heller erinra sig någon sådan större batalj, vunnen af Bernadotte eller Carl Johan såsom général en chef; ty om också »slaget vid Leipzig,» sade han, »var en följd af Carl Johans plan för det stora fälttåget i Tyskland, så är det dock föga troligt, att detta slag vunnits, om ej sachsarne under striden öfvergått på de allierades sida,» tilläggande likväl, under det han tröstande klappade mig på hufvudet: »Men hvad betyder väl det, min gosse? Tro du mig, man tjenar sig icke upp från simpel soldat till marskalk och konung utan att ha mod i barmen och stål i armen.»
Sannt är också, att Carl Johan sjelf uppskattade sig mindre som krigare än som financier och statsman; men oftast är menniskan det minst som hon mest tror sig vara.
Klockaren hade länge hyst den onekligen något orimliga föreställningen, att en konung vore lika hemmastadd i allt, äfven i det minsta som rörde hans land. Denna föreställning led något afbräck genom följande händelse, som egentligen är hufvudföremålet för detta kapitel.
En vacker julidag var klockaren sysselsatt med att skära sin vackra, täta råg, hvilken slog sina höga gyllene vågor mot randen af stora landsvägen.
Tvärt upphör han med sitt arbete, ty han tycker sig förnimma ljud af en galopperande häst från Stockholmssidan, och snart upptäcker han sin egen måg, länsmannen, i full uniform, komma sättande i sporrstreck på en löddrig springare af den föga fullblodiga eller, kanske rättare, nästan blodlösa roslagsrasen.
Länsmannen, under det han ilar förbi, ropar:
Källa: Project Runeberg ·