Sida 115
Det var derfor grefve Lejonborg låg framstupa på divanen, derfor hans tårar förstörde den glänsande sidenkudden. Dessa tårar voro de första grefven kunde erinra sig, ty som barn hade han aldrig fått ris, och sedan han blifvit äldre, hade icke heller något inträffat, som kunnat röra honom till tårar. Visserligen hade han burit flor och plöröser efter föräldrar och syskon, men mottagandet och vårdandet af de stora egendomar, dessa lemnat efter sig, hade medfört så många ekonomiska omsorger, att han icke haft en sekund öfrig för sorgen.
Ett fönster hade blifvit öppnadt för att insläppa den uppfriskande aftonluften: men hvad nytta har man väl af öppnade fönster, när man ligger så der med näsa och mun försänkta i qväfvande kuddar.
Man skulle nästan hafva trott grefven vara död, om man icke sett de vågor, som tidtals gingo på hans rygg, dyningar efter stormen i hans inre.
Källa: Project Runeberg ·