Sida 14
Den smygande mannen, klädd i tjock frisrock och klädesmössa samt försedd med knölpåk, var en kraftfullt byggd gestalt af ett befallande utseende. Han syntes ingalunda vara främmande för de få af skutornas manskap, som händelsevis mötte honom, ty de blottade sina hufvud för honom, ehuru han för sin del temligen kallt besvarade artighetsbetygelserna, hvilka också, rättvisligen erkändt, snarare tycktes härleda sig af fruktan än af någon annan mjukare och välvilligare känsla.
Ill. G. Stoopendaal.
»Söta pappa, får jag springa för mig sjelf?» bad gossen, under bemödanden att lösgöra sig från den ledande handen.
»Spring, men akta att du inte plumsar i sjön,» svarade mannen, släppande gossen; »akta dig för sjön, din rustibus!»
»För sjön! ... Det är inte farligt, pappa ... hej, så roligt!» jublade åttaåringen, som dervid vågade det ena språnget efter det andra kring den allvarsamme fadern; »nej, men se, men se, pappa, så vackert det är ... den granna månen och hela himlen är nere i vattnet ... ser inte pappa, hur grannt det lyser i vattnet?»
Källa: Project Runeberg ·