Sida 16
»Är ni döf der i båten, eller har djefvulen förseglat munnen på er?» hotade mannen med fördubblad styrka i rösten och närmade sig yttersta kanten af kajen.
»Hvem ropar?» hördes ändtligen från sjön en välljudande qvinlig stämma; »hvem ropar mig så här dags på aftonen?»
»Det skall ni få veta, när ni lagt till,» svarade mannen; »men hvarför lyder ni inte genast? ... Hör ni inte hvad jag säger?»
»Lyder genast?» yttrade qvinnan; »jag vet mig inte skyldig er någon lydnad.»
»Aha!» mumlade mannen; »skulle det kunna vara hon igen? ... Hon förställer rösten, men lurar mig inte ändå ... Det ligger något nytt streck under det här ... tänk om ...»
»Hvad vill ni? ... Jag känner er inte,» återtog samma qvinliga röst, denna gången likväl något nedstämd och darrande.
»Känner mig inte? ... Fan så förnämt det der låter! ... Hur länge skall jag vänta på er, min sköna! ... Vill ni kanhända, att jag skall lägga ut med en båt för att helsa på er i stället?... Hvarför ligger ni så der vid skutan? ... Tänker ni lätta rospiggen på några goda spisträn? ...»
»Jag ligger lugnare här vid sidan af skutan,» yttrade qvinnan, hvilken dervid reste sig upp i båten och, fasthållande sig vid skutans reling, vände ansigtet mot hamnen, forskande, liksom hade äfven hon väntat någon.
Detta undgick icke mannens uppmärksamhet, och han iakttog några sekunders tystnad, öfverläggande inom sig sjelf.
»Ni väntar på någon?» frågade han slutligen.
»Ja.»
»På hvem eller hvad, om jag får vara så näsvis och fråga? ... Baba? ...»
»På saker, som jag skall ro till staden med.»
»Hvad för saker?»
»En kista ... Men det var en besynnerlig nyfikenhet och jag begriper inte ...»
»Hvem rår om kistan?»
»En flicka, som bott på Ladugårdslandet, men som i går flyttat till sta’n ... Men jag förstår inte hvad herrn har med det att göra.»
»Hvarför afhemtar hon inte sin kista sjelf ... baba?»
»Jag väntar just, att hon skall komma ned med den.»
Källa: Project Runeberg ·