Sida 228
mig sjelf ... jag, skyddad och bevarad, skyddar och bevarar alla ... allt, allt!»
Dessa voro den store statsmannens qval; men en lycka är det för de store, att de alltid finna en rik tröst i medvetandet af sin egen oumbärlighet för rikets och kronans bestånd.
Grefve V***, ehuru numera inom sig öfvertygad om grefve Lejonborgs förrädiska stämplingar, hade för mycket lagt sig ut för denne rike ädling, hvars vänskap naturligtvis vore guld värd, för att med likgiltighet kunna se honom framställas i högförrädares led, ty detta hade ovedersägligen varit en dödsstöt åt honom sjelf, med hvilken Lejonborg dessutom umgåtts sedan yngre dagar.
Dertill kom äfven den omständigheten, att Lejonborg hörde till den gamla s. k. »äkta och goda» adeln, och en riksförrädare bland denna blefve naturligtvis en fläck för hela klassen, hvilket kunde hafva till följd, att tronföljaren, i stället för att lemna sitt väl och ve i dennas händer, lätt kunde falla på det orådet att kasta sig i folkets armar, något som hvarje rättrogen adelsman måste be Gud bevara en furste ifrån.
Med ett ord, grefve V*** befann sig i den mest brydsamma belägenhet; men emellertid borde det vara smickrande för grefve Lejonborg att ha skakat så många myror ned öfver ett så skarpsynt och vist statsmannahufvud.
*
Tjugufjerde kapitlet.
Ett farväl.
Middagstiden samma dag återfinna vi zigenaren och zigenerskan i den ofta besökta boudoiren.
»Han affördes då till dårhuset, säger du?» yttrade hon.
»Ja, för ungefär en half timme sedan,» svarade Bruno.
»Jag anade det.»
»Du anade det?»
Källa: Project Runeberg ·