Sida 78
Var det väl en fé ur skogens gröna verld, eller en najad ur källans blåa botten? — På den svarta sammetslena fransen vid zigenerskans ögonlock gnistrade en tår, den första på många år, och ur tåren blickade en själ, för första gången vaknad ur sin dvala.
Anna Jolanta hade upptäckt hvad hon aldrig trott sig kunna upptäcka, nämligen en varelse, hvilken, ehuru han ej tillhörde hennes stam, likväl kunde lida af den orättvisa, som förföljde den, och icke blygdes att försvara ett föraktadt och fördömdt slägte.
Kratern var färdig. Lågorna stego mot skyn.
*
Den resande, ehuru målet för hans färd ännu på långt när icke var hunnet, kunde icke slita sig från grannskapet af Knapekulla by. Han qvardröjde der dagar, månader.
Anna Jolanta flög öfver fält och backar. Blommorna myste skönare under hennes fötter, fåglarne sjöngo skönare öfver hennes hufvud; ty hon, som sväfvade mellan dem, andades kärlek, idel kärlek.
*
Ett halft år derefter satt fänrik Carl Odelius ensam i sitt rum uti Stockholm, sysselsatt med att ur minnet teckna på papperet en flickas hufvud, ty den unge krigaren förde ritstiftet lika skickligt som han förde värjan.
Då öppnades hastigt dörren, och fänriken hörde nämnas sitt namn.
Ögonblickligen for han upp från stolen och sträckte armarne mot den öppnade dörren.
Anna Jolanta, den österländska fägringens drottning, stod på tröskeln.
»Man vill binda mig vid korpens vinge,» sade hon; »men hellre än att lefva gift hos korpen, lefver jag ogift hos dufvan.»
Med solstrålens hastighet ilade hon i hans famn och hvilade der med solstrålens verkan.
Källa: Project Runeberg ·