Sida 135
nalkas hon nu dessa; men knappt har hon vidrört dem . med sin hand, förr än de, som hvarken hafva rot eller annat säkert fäste, falla undan eller försvinna i det djup, de skulle utmärka. Hennes misstanke, på detta sätt väckt, sträcker sig nu till allt och följaktligen äfven till de sanna blommorna, de verkliga förtjenstema, hvilka sedan få sitta emellan för de falskas skull.
Det är visserligen möjligt, att denna krigslist icke heller hjelper; men hvad som långt ifrån att hjelpa fast mer förvärrar, är att med våld släpa den sköna fram till den vådliga vaken och skrika i hennes öron med stentorsstämma: »Der ser du döden och afgrunden 1» Hvem är väl säker på att icke en lockande siren, begagnande sig af hennes öfver-raskning, i samma ögonblick höjer sig ur vaken och med oemotståndlig tjusningskraft drager den sköna ned i djupet till sig!
Som b'agdt är, vår välmenande kammarskrifvare åstadkom just raka motsatsen till hvad han åsyftat, och detta insåg han nu, men för sent.
»Mitt goda, mitt älskade barn,» sade han nu med mildare stämma, i det han närmade sig Amanda och vidrörde med ett finger hennes hand, »tror du väl, att jag kan säga eller göra något, som icke har för afsigt att tjena och gagna dig, något, som ej har ditt väl och din lycka till föremål!»
»Att så smäda, så lasta en person, som aldrig gjort en något ondt och hvars namn man icke en gång känner, det är omenskligt... det är grymt!» svarade flickan, i det hon, med förtrytelsens rodnad på sin kind, drog sig tillbaka för den bedröfvade fosterfadern.
Hennes kärlek hade blifvit djupt kränkt, och med denna äfven hela hennes hjerta, ty vid den åldern äro kärleken och hjertat ett, kunna aldrig skiljas eller tänkas skilda från hvarandra.
»Från denna stund älskar jag honom, om möjligt, ännu högre än förut,» förklarade flickan, och vid dessa ord samlade den rika, sextonåriga barmens eld alla sina lågor i de stora högblå ögonen.
Den stackars kammarskrifvaren kände sig nära att qväfvas i hettan af denna brand.
»Du vill då inte höra mig?» sade han, och hans röst liknade dervid nästan ett klagande barns; »du skjuter då ifrån dig den, som håller så innerligt af dig... du inser då
Källa: Project Runeberg ·