Sida 136
ej, att hvad jag talat, flutit ur ett hjerta, som endast vill ditt väl!»
Amanda vände sitt ansigte mot fönstret utan att besvara hans vänliga ord.
»Så farväl då!» suckade han och närmade sig dörren.
Amanda bibehöll sin plats vid fönstret.
Alm tog något hårdt i dörrlåset och öppnade dörren, som dervid knarrade ganska mycket.
»Amanda,» yttrade han, vändande sig om i dörren; »kanske har jag haft orätt... då vill jag gerna godtgöra allt.»
Den starke, atletiske mannen hade nu ett barn kunnat linda om fingrarne.
Men flickan vände sig icke om, utan fortfor att skåda ut på gatan.
Förkrossad lemnade han då sångrummet och gick ut i salen, hvarefter han genast begaf sig utför trapporna, glömmande, att han borde taga afsked af fru Grå.
På mellersta trappstegen stannade han ett ögonblick och vände sig om, liksom trodde han att någon skulle följa efter för att kalla honom tillbaka.
Men ingen följde honom, och ingen kallade honom tillbaka.
Han fortsatte derför sin väg och stod nu på gatan. Då såg han en ung, elegant herre, som promenerade nära förbi det hus och den port, hvarutur han nyss kommit.
Han tyckte sig förut ha sett den unge ihannen och erinrade sig snart, att det var densamme, han några timmar förut sett gå upp i huset vid Storkyrkobrinken och hvars åsyn då på honom gjort ett så oangenämt intryck.
Alm försjönk i nya grubblerier, ty anblicken af den ståtlige kavaljeren, hvilken fortskred i riktning åt Söder-malmstorg, hade å nyo inverkat obehagligt på honom.
Ur dessa grubblerier väcktes han snart af några ackord på ett piano, ljudande uppifrån. Derpå inföll en röst, hvilken Alm ganska väl kände igen; men han igenkände äfven det stycke, som rösten återgaf. Det var samma sång han hörde, innan han steg in i sångrummet, det var Stagnelii sång »Till kärleken».
Kammarskrifvaren kastade en slocknande blick upp till fönstren, hvarefter han tog vägen åt Norr.
När han kom hem, var han sjuk — sjuk till kroppen och dödssjuk till själen.
Källa: Project Runeberg ·