Sida 142
Tiggaren upptog slanten och singlade den långt bort på torget.
»Hvad gör du, din slyngel!» ropade gifvaren förvånad.
»Jag gör hvad jag vill med min egendom,» svarade tiggaren; »är det inte min egendom kanhända?»
Dervid slungade han en blick på slantens gifvare, så att denne ovilkorligen studsade tillbaka, hvarefter han vände sig om och linkade in i alléen.
Tiggaren stannade framför den bänk, på hvilken presidenten och hans fru sutto.
»Hör du, Ström,» ropade presidenten till en betjent, som stod nära bänken, »har du någon slant på dig, så gif den åt tiggaren der!»
Sedan betjenten gifvit tiggaren en slant, aflägsnade sig denne; men i stället för att fortsätta vandringen utför alléen, såsom han först tycktes ha ämnat, vek han tvärt af in mellan träden och försvann.
»Horribelt med tiggare här på torget,» anmärkte fru presidentskan.
»Ja, det är alldeles oförlåtligt af vederbörande,» svarade presidenten.
»Obegripligt att det skall vara så många fattiga här i verlden!» yttrade den förnäma frun.
»Det är naturens ordning,» genmälde den förnäme mannen; »alla kunna inte vara lyckliga ... Det måste finnas * skuggor så väl som ljus, natt såväl som dag... det är naturens ordning, sötaste Amélie!»
»Ser du... i dag är hon också här!» hviskade frun, stötande sin man i sidan.
»Hvilken hon, söta du?»
»Den der unga flickan, som, under hela den tid vi druckit brunn, promenerat ensam här på torget och alltid följt våra steg.»
»Jaså, den der unga flickan ... är hon här i dag också?» yttrade presidenten, i det han sneglade åt sidan, gifvande dervid betjenten en förstulen blick, hvilken denne besvarade med ett illparigt leende.
Den unga flickan, hvilken nu utgjorde föremålet för det förnäma herrskapets uppmärksamhet, bar hvit klädning och öfver denna en mantilj af svart siden samt en fin, smakfullt flätad halmhatt, prydd med en konstgjord krans
Källa: Project Runeberg ·