Sida 145
»Lugna er för all del, min nådiga, presidenten önskar få se er... få tala med er.»
»Se mig! Tala med mig! . . . När?.. . Hvar?... Kanske nu .., nu?»
»Nu?... Hur vore det möjligt! . . . Mamsell inser väl, att det inte kan gå för sig.»
»Ja, ja, det är nog sannt det... det kan inte gå an,» suckade flickan.
»Men i eftermiddag, i afton,» yttrade betjenten.
»I eftermiddag! I afton! . . . Jag får då råka honom i eftermiddag, i afton?»
»Ja, han skulle skatta sig för den lyckligaste. . .»
»Jag får då komma till honom!.. . Att gå till honom! Få se och tala med honom!» utbrast flickan, öfverväldigad af fröjd, i det hon stödde sig mot bänken för att icke falla, ty hennes knän svigtade.
»Komma till honom?» upprepade betjenten; »min nådiga finner väl, att det inte går an att gå hem till presidenten.»
»Inte det!» sade hon vemodsfullt; »nej, nej!... Jag finner nog det.. . Men hvar?. . . Hvar skall jag då träffa honom?»
»Var god och sjelf bestäm någon timme på eftermiddagen, så skall presidenten ...»
»Alla timmar, alla sekunder är jag beredd att möta honom .. . när han vill, när han befaller!.. . Men låt mig inte vänta länge ... jag har väntat länge nog.»
»Presidenten föreslog sjelf att klockan åtta i afton skulle en vagn hålla i hörnet af Gustaf Adolfs torg och Regeringsgatan ...»
»Med presidenten?»
»Ja, med presidenten.»
»Gustaf Adolfs torg!... Regeringsgatan!... Klockan sju . . . sex . . . fem?»
»Omöjligt tidigare än sju ... Men jag tror, att det kan gå för sig sju .. . Jag väntar då med vagnen på slaget sju.»
»Ja, jag skall vara der innan sju.»
»Så mycket bättre... det är - då säkert, så att presidenten ej får vänta förgäfves?»
»Ack, skulle det ej vara säkert! Skulle jag låta honom vänta på mig!»
»Äfven bad mig presidenten säga...»
»Hvad bad han om?. . . Säg, hvad bad han?»
Källa: Project Runeberg ·