Sida 144
»Ja, jag tror väl.»
»Minsann tror jag icke, att tårarne stå henne i ögonen ...»
»Det går inte an att sitta längre,» sade presidenten; »Carlsbadern söker mig. . . Önskar du ej, sötaste Amélie, att vi göra ett slag till öfver torget?»
»Ja, jag mår inte heller väl, när jag sitter stilla för länge.»
Derefter uppsteg herrskapet och promenerade arm i arm utför alléen.
»Hvart tar Ström vägen?» frågade presidentskan, som sett sig tillbaka och märkt, att betjenten icke följde dem.
»Jag bad honom köpa några apelsiner åt oss,» svarade presidenten.
»Apelsiner!... Apelsiner för brunnsgäster!»
»Inte farligt alls ... jag känner mig så törstig.»
Presidentskan var nöjd med förklaringen, ehuru hon, i likhet med hvar och en som dricker brunn, bort kunna veta, att hvad en brunnsgäst minst besväras af, så är det af törst.
Men betjenten, synbarligen mera mån om presidentens helsa än presidenten sjelf, gick ej fram till mångelskan, som hade de vackraste apelsiner till salu, utan närmade sig i stället den bänk, på hvilken den unga, vackra flickan tagit plats och den hon nu höll på att lemna.
»Herr presidenten helsar så mycket och frågar, hur * mamsell mår,» sade betjenten med den artigaste bugning.
»Har han helsat till mig! Har han frågat efter mig!» ropade den unga flickan med en i betjentens ögon oförklarlig häftighet, i det hennes ansigte för hvarje sekund ändrade färg.
»Ja visst... han har beständigt frågat efter mamsell, och nu har han befalt mig att framföra hans ödmjuka komplimang och ...»
»Ack, min Gud!» af bröt honom den unga damen; »ack, hvad jag är lycklig!»
»Jo jo,» svarade betjenten med ett skälmskt leende; »det är inte många, som kunna smickra sig med presidentens uppmärksamhet, ty jag skall ha den äran säga att presidenten ...»
»Hvad har han sagt om mig?» inföll hon å nyo; »säg mig, säg mig, hvad har han sagt, och hela mitt lifs tacksamhet.. . Ah, mitt hufvud svindlar!»
Källa: Project Runeberg ·