Sida 147
»Hörnet af Gustaf Adolfs torg och Regeringsgatan .. . glöm för all del inte detl»
»Nej, nej!»
»Klockan sju.»
»Klockan sju . . . ack, hvarför är hon inte redan sju!» klagade flickan. .
»Jag har då den äran att rekommendera mig.. . allra ödmjukaste tjenare!»
»Vänta!» ropade flickan, i det hon förde handen ned i sin pirat; »om jag kunde . . . om jag hade . . . men jag har ingenting att ge er ...»
»Jag såg de allra som sötaste små blommor i ridikyln,» yttrade betjenten, dragande på mun; »hvad det skulle glädja presidenten, om han ...»
»Ni tror då, att han ej skulle försmå mina blommor?» frågade flickan.
»Det tror jag visst inte, att han försmår,» svarade betjenten, dragande mungiporna upp till öronen; »hans nåd försmår lika litet det ena som det andra.»
»Så tag dem alla, och gif dem åt honom, gif honom
alla!» ropade hon med strålande ansigte, under det hon drog
fram ur piraten den ena blomman efter den andra, kysste den ena efter den andra och lemnade sedan dem alla i betjentens händer.
»Och helsa honom ifrån mig, från mitt hjertal» återtog flickan, »och säg honom ... nej, säg ingenting . . . ingen mer
än jag kan säga hvad jag känner! .. . Ingen mer än han
förstår mina ord!»
Betjenten aflägsnade sig, bugande och småleende.
»Fan i den gråhåringen!» mnmlade betjenten för sig sjelf; »sådan lycklig ost, så president han än är! ...»
Men Amanda, lycksalig som den rättrognes själ vid porten till det nya Jerusalem, sade för sig sjelf, i det hon knäppte ihop sina händer:
»Evige himmel! Förvandla denna dröm till verklighet, eller låt mig dö innan jag vaknar!... Han har då känt igen mig, utan att ett enda ord från min mun varit behöfligt! . . . En stämma i hans eget bröst har talat för mig... Jag har vunnit mitt mål och njuter nu belöningen för allt hvad jag tänkt, grubblat, lidit... Ingen skall nu kunna säga, att jag tiggt mig till min fars kärlek, ty den mötte ju min, innan ännu min vågade nalkas honom i .. . Ja, han älskar mig,
Källa: Project Runeberg ·