Sida 148
han måste älska mig för den trohet, hvarmed jag hållit mitt löfte till honom ... löftet vid min mors minne I Trefaldt lycksaliga Amanda!»
»Amanda!» genljöd en mjuk stämma nära den öfver-lyckliga flickan.
Men hon hörde ej den mjuka stämman, ty i denna stund låg hela hennes själ i den blick, hvarmed hon följde den bortskyndande betjenten.
»Amanda!» ljöd det å nyo, men något närmare.
»Ack, det är ni... ni!» svarade hon sakta, i det hon sträckte ut handen åt den sida, hvarifrån stämman hördes, utan att likväl ändra den riktning, hennes ögon tagit.
Den utsträckta, fina handen uppfångades af en annan hand, och denna tillhörde vår nye Endymion, den ståtlige husarofficeren.
»Inte en enda blick af ert öga! ... Ni är då ond på mig, hulda Amanda?» klagade han.
»Är jag ond på er, jag?» sade hon, vändande sitt anlete mot honom, men blott för en flyktande sekund, ty hastigt återtogo hennes ögon sin förra bana.
»Ja, ni är ej mer densamma,», fortfor den unge klagande mannen; »ah, jag förstår . . . någon har förtalat mig . . . kanske har presidenten ...»
»Hvarför skulle presidenten förtala er?» frågade hon, blickande förundrad på sin kavaljer.
»Jag såg er samtala med hans betjent. . . hvad kunde han ha att säga er?»
Amanda smålog.
»Säkert hade han något att framföra till er från presidenten?»
Amanda fortfor att småle. De fina groparne i hennes kinder glänste som tvänne leende englamunnar.
»Presidenten har troligtvis sett mig tala med er någon gång här på torget och derför ansett sig böra yttra något illa om min person?»
Våra hufvudstadssprättar inbilla sig beständigt, att man icke gema kan tala om annat än om dem, och denna inbillning smickrar dem icke alltid, ty de hafva icke alltid lika godt samvete.
»Ni får ej tala illa om presidenten,» yttrade Amanda förebrående, »ty han har inte talat illa om er.. . nej, nej, inte han!t
Källa: Project Runeberg ·