Sida 167
»Död?... En flicka kan dö pä mer än ett sätt,» svarade tiggaren; »men den döden är den värsta, som icke har sorgflor och plöröser i släptåg.»
»Lefver hon? Svara? Lefver hon?» utbrast kammar-skrifvaren, resande sig häftigt från stolen.
»Med litet lif liksom dufvan, när hon tar hökens bo för dufslaget,» upplyste tiggaren.
»Pris och tack ske dig, Evige i höjden 1 Hon är då ej död!» jublade kammarskrifvaren.
»Ingenting att tacka och prisa för, tycker jag åtminstone.»
»Men hvar?... Hvar är hon?... Ha, du vet hvar hon är!»
»Jag vet blott ungefär hvar hon nu är, men jag vet bestämdt hvart hon kommer.»
»Du är vår räddande engelI» utbrast Alm, fallande tiggaren om halsen; »skynda, för mig till henne!... Nu på ögonblicket!... Hör du, på ögonblicket!»
»Ack, hvad den Moliére ändock var för ett ljus!» svarade magistern; »sämre folk gör han till snillen och bättre folk till åsnor... Han behöfde ingen camera obscura, han, för att finna hur upp- och nedvändt allt är här i verlden . .. Herrn har feber och rår naturligtvis icke för om öronen blifvit något längre än de eljest bruka vara .. . Förlåt min vanliga uppriktighet!»
»Är hon långt borta?. .. Hon kan ju inte vara långt borta?»
»Man kan aldrig komma för långt bort, när man är enleverad.»
»Enleverad! ... Af hvem?... Af hvem?»
»Herre, räck mig er hand, ty nu äro vi slägt både på fädernet och mödernet,» sade tiggaren med en viss högtidlighet i ord och åthäfvor; »sonen har beröfvat er allt, liksom fadern beröfvat mig allt... Gå nu ni och buga er för sonens fönster, liksom jag bugat mig för faderns! ... Få se hvem af oss begge slutligen får det vildaste Medusa-hufvudet... Vivat, herre! Vi skola hämnas i kapp!»
»Bofvens namn!... Hans namn!» ropade Älm, i det han sprang mot väggen, der sängen stod, och ryckte till sig en sabel och tvänne pistoler, hvilka hängde öfver den.
»Räyel, Räyel, herre! . . . Det namnet skall kittla mina örhinnor ända i grafven.»
» Kommerserådet ?»
Källa: Project Runeberg ·