Sida 168
»Kommerserådets son, herre!... Fadern älskar det röda guld och kniper det... sonen älskar de väna mör och kniper dem . . . guld som guld, herre, fast det ena bär prägel och det andra tårar... Fan vet hvilket som är värst!»
»Det var då honom hon älskade!» suckade kammar-skrifvaren; »men ... hvart har han fört henne?» tillade han nästan vrålande, i det han blåste i pistolpiporna och med fingret pröfvade eggen på sabelklingan.
»I min barndom,» svarade tiggaren, kämpande med en mildare rörelse, som hotade att taga öfverhand, »i min barndom var det ej mer än sju mil mellan Stockholm och Asp-lunda . . . Många gånger reste jag de sju milen med . . . med min mor... Hon pysslade alltid om mig, att jag inte skulle förkyla mig på den långa vägen, ty jag var ett bättre mans barn, och bättre mans barn äro alltid så ömtåliga af sig. . . Sedan kom en tid, då afståndet mellan mig och Asplunda blef allt längre och längre, fast jag aldrig med min fot lemnade Stockholm. . . Det var ödet, herre, ödet, som mätte om vägen och flyttade milstolparne himmelsvidt från hvarandra . . . Men jag tror, att för andra menniskor, som resa den vägen, är landtmätarens uträkning densamma som förr ... Det är endast för mig som ... Ack, den lilla gröna hagen!... Den stora gården med de många blommorna på! . . . Den ...»
Magistern tystnade tvärt och vände bort sitt ansigte. Barnets minne hade öfverväldigat tiggarens elände.
»Den lilla gröna hagen skall bli röd af blod!» yrade Alm, i det han förde händerna till sin feberbrinnande panna; »och den stora gården med de många blommorna på skall dofta af granris och lik! .. . Bort efter henne!... Efter honomI,. . Bort, bort!»
»Ja, bort!» återskallade tiggaren, vaknande till nytt lif; »jag följer med, herre! Jag är med, herre, ty det lagar sig till oväder, det rustar sig till storm! ...»
Källa: Project Runeberg ·