Sida 169
Sjuttonde katitlet.
Solen går ned.
Skärgårdens friska vindar och lifliga vågor ilade mot Asplundas gröna land för att leka aftonens lekar med lun-darnes susande kronor och strändernas doftande blommor, innan solen sjunkit ned och natten härmat dödens hvila.
Ännu låg solen qvar i vester och blickade in genom fönstren på Asplundas stolta herrgårdsbyggning, hvilkai behagsjukt blottade sin hvita fasad mellan alléer af asp och lind.
Asplunda hade varit ett gammalt adeligt herresäte, innan bördsaristokratiens rostade riddarsvärd nödgades lemna rum åt börsaristokratiens gyllene Merkuriistaf. Under loppet af de senare femton eller sexton åren hade herrgårds-byggningen, hvars murar af granit och klappersten utan någon kalkbetäckning förut irotsat århundradens stormar, blifvit hvad man kallar »reparerad», d. v. s. förfuskad efter den nutida stilen både ut- och invändigt. Börsens patroner hafva visserligen godt om pengar, men i allmänhet föga eller intet af konstsinne och smak, ty dessa finnas icke upptagna på priskuranten. Den gamla adeln var derémot ofta de sköna konsterna bevågen, antingen för det att den verkligen älskade dem, eller derför att den i dem trodde sig hafva upptäckt någonting särdeles lämpligt för skylandet af de många remnorna i stamgodsens bräckliga murar.
När kommerserådet och kommendören Räyel tillät den gamla riddarsalen att förblifva i dess uråldriga skick, så var det af gunst och nåd eller, kanske rättare sagdt, af akt-gifvande på den ende sonens önskan, hvilken fattat tycke för de urblekta riddarbilderna, som utgjorde de höga väg-garnes förnämsta prydnad.
Vi nämnde, att aftonsolens strålar blickade in genom fönstren på herrgårdsbyggnaden; och som riddårsalens fönster voro högre än de många öfriga rummens, så faller det af sig sjelf, att en större massa solljus skulle strömma in och
Källa: Project Runeberg ·