Sida 172
servera dig. .. Ingen annan är värdig att betjena min Amanda... Hören det, I riddersmän i Asplundas uråldriga riddarsal!»
Riddersmännen på väggarna tego; men om detta ut-maningsord slungats emot dem för fyra århundraden tillbaka, månne de då skulle ha tegat, månne då deras svärd fått hvila i skidorna som nu? Nu voro de visserligen tysta som de murar, mot hvilka de stodo; men deras anletsdrag uttryckte det strängaste allvar och deras ögon tycktes blixtra af hot.
»Dessa bilder ha något förskräckande med sig,» anmärkte Amanda, »och dessa höga rum förefalla mig så dystra. .. Gustaf, ack om dina föräldrar blott vore här! ... De bli väl inte länge borta?... De komma väl hem till natten?»
»Jag vill hoppas det. . . De ha rest bort i grannskapet och komma nog hem, innan det blir natt.. . Visserligen händer det ibland, att de dröja qvar hos någon intimare familj af grannarne... Men var nu inte orolig för den saken ... du är ju hos *mig ... Kan man väl vara lyckligare, än när man är hos den man älskar!»
»Icke lyckligare, men lugnare kan man vara. . . Gustaf, din mor är säkert mycket god, ty hon måste likna dig. . . Men din far?... Din far är förnäm . .. kanske han är mycket stolt. . . Tror du, att de skola mottaga mig med ömhet och kärlek, samma ömhet och kärlek, som jag vill egna dem?»
»De skola bli förtjusta i dig. . . Men tag nu plats vid bordet, min älskade ... så der, Amanda! . . . Jag sitter bredvid dig, jag, färdig att läsa dina önskningar, innan de ens hunnit fram på läppen eller i blicken.»
»Ack, hvad du är god emot mig!» sade Amanda och såg för innerligt ljuft på sin själs älskling.
»Hvad du måtte vara hungrig och trött, ljufva flicka!» yttrade Gustaf, läggande för henne af första rätten; »det var ingen leksak för dig, denna långa resa. . . aldrig har du förut varit så långt borta.»
»Säkert tala de nu om mig,» sade Amanda tankspridd; »om jag blott kunde höra hvad de tala!»
»Kanske ångra de nu sin orättvisa mot dig, stackars flicka, kanske också fördöma de dig, för det du hade styrka nog att skudda af dig det förnedrande oket... De fatta ej, att ingenting är så påkostande som att lefva i beroende af
Första älskarinnan. 12
Källa: Project Runeberg ·