Sida 187
begaf han sig åter ut i parken och ströfvade omkring öfver-allt, ropande Amandas namn; men han besvarades endast af vindens sus, hvilket, ju oftare han ropade, föreföll honom allt mer gäckande och hemskt.
Nu kom betjenten med den underrättelsen, att kaffet var serveradt och att Ekopaviljongen var smyckad i enlighet med husbondens befallning.
Löjtnanten skyndade dit och fann för sina ögon ett paradis; men hvad är ett paradis utan en Eva!
»Har ingen af er sett mamsell i dag?» frågade han den ena efter den andra af folket.
Endast det fördömda nej blef svaret på alla hans frågor.
Han störtade ut ur trädgården och upp i våningen tillbaka. Samma tomhet, samma ödslighet. När han sprang igenom riddarsalen, skyggade han för de barska gestalterna på väggarna, ty äfven i deras ansigten trodde han sig upptäcka ett trotsande hån.
Nedkommen å nyo på gården, blef han varse en af drängarne, hvilken tycktes komma från landsvägen.
»Har du sett något ungt fruntimmer i mörk klädning, hvit schal och halmhatt med skära band?» frågade han drängen.
»Jag tror väl att jag mötte ett tocket,» svarade denne.
Källa: Project Runeberg ·