Sida 186
»Amanda, älskade Amanda, det är jag,» tillkännagaf han så smäktande som möjligt.
Samma tystnad.
»Det är Gustaf, din Gustaf 1» återtog han något högre.
Samma tystnad, samma envisa tystnad.
»Om du icke tillåter mig gå in,» fortfor han ännu högre, »så förunna mig åtminstone den afundsvärda lyckan att få lyssna till din himmelska stämma.»
. Med återhållen andedrägt lade han örat till dörren för att uppsnappa bifallet till denna, i hans tycke så anspråkslösa, begäran; men icke ens den obetydligaste ton af den »himmelska stämman» kunde förnimmas; det enda hän tyckte sig höra var ett obehagligt gnisslande ljud, som sårade hans musikaliska öra.
Något stött öfver den skönas koketteri, tog han sitt parti och öppnade dörren samt inträdde i sin mors, salig kommerserådinnans, f. d. sängkammare.
Hvad mötte honom derinne?
Ett öppet fönster, men icke en öppen famn, det friska luftdraget af himmelens vind, men icke den friska ande-drägten af den sextonåriga flickan.
Ack, det gifves onekligen ögonblick af lifvet, då man tycker att den gifmilda Försynen ändå har bra litet att bjuda på!
Något öfverraskad närmade sig löjtnanten på tå den rymliga, af brokiga sidengardiner omfläktade samt på för-gylda lejonfötter hvilande imperialsängen, salig kommerserådinnans, innan hon nödgades utbyta den mot den trånga på silfverfötter, med en väfnad af mossa och blommor till sängomhänge, fodradt med tre alnar tjockt lager af svartmylla eller sand.
Den unge krigaren öppnade varsamt sidensparlakanen och kastade en blick in i den olympiska verlden. Han fann de ljusa molnbäddarne, men icke den sväfvande gudinnan.
»Kanske hon redan gått ut i parken,» mumlade han för sig sjelf och lemnade sängkammaren. Hans ögon spejade omkring i kabinettet der utanför och saknade dervid den lilla vackra halmhatten och den hvita långschalen, hvilka han tidigare på morgonen funnit liggande på kabinettssoffan. Derigenom öfvertygad att den sköna gästen lemnat våningen,
Källa: Project Runeberg ·