Sida 185
föll pä knä, med händerna hopknäppta öfver det svartlockiga hufvudet.
I denna ställning förblef hon en god stund; men ändt-ligen uppreste hon sig och blickade rakt framför sig. Det vansinniga leendet hade försvunnit frän hennes mun, och blicken började flamma af hög glans, och en högre färg göt sig öfver hennes kinder. Ansigtet var icke mer en svag, lidande flickas: det var en stolt, om ocksä djupt särad qvinnas.
Slutligen utsträckte hon högra armen mot solsträle.n, hvilken ä nyo genom granens krona flugit henne till mötes. Solbarnet hoppade upp pä hennes hand, ilade utefter armen upp öfver hennes anlete och dröjde der, hvilade der.
I denna stund syntes den unga flickan liksom förklarad; men följande ögonblick fanns hon ej mer i fönstret.
Nittonde kapitlet.
Stormen bryter lös.
En halftimme derefter ätervände den stolte arfvingen till Asplunda från trädgården och trädde in genom hvalf-porten. Med bevingade steg ilade han uppför de breda mosaiktrapporna och skyndade in i första våningen.
Hans ansigte och hållning för öfrigt voro endast jem-förliga med hjeltens efter en vunnen slagtning.
Efter att ha genomvandrat en betydligare sträcka af praktfulla kabinett, förmak och salonger, stannade han slutligen framför en tillstängd dörr, pä hvilken han sakta och småleende knackade.
Som nägot tecken till svar inifrän icke förspordes, vägade han vidröra dörren med knogen, ehuru med lika liten framgång.
Men hvad fingret och knogen icke kunna åstadkomma, förmår utan tvifvel den oemotståndliga rösten, och hvad är väl mera oemotståndligt än en lycklig älskares stämma?
Källa: Project Runeberg ·