Sida 184
»Hon hade, om jag inte bedrar mig, ljust här... men kanske håret svartnar i grafven ... det vore lyckligt för er det, mor, som fått ett helt gråsparfsbo i hufvudet.»
Rösterna aflägsnade sig och hördes snart icke mer.
Hon, som lyssnat vid fönstret, drog sig några steg tillbaka in i rummet och stod ett par minuter orörlig med krampaktigt hopvridna händer och vansinnets leende på läp-parne. Derefter uppdrog hon ur barmen ett litet anspråkslöst kors af guld och bernsten, hvilket hon förde först till ögonen och sedan till läpparne, samt höll det länge tryckt mot dem, hvarefter hon, efter att ha lagt korset på bordet,
Källa: Project Runeberg ·