Sida 192
»ni skulle viljaI.. . Ha, ni anfaller mig i mitt eget hus!. .. Hjelp ... hjelp!...»
»Det finns ingen hjelp, ty Amanda sofver dödens sömn, och om hon skall vakna, så måste du dö!» yttrade den yrande, i det han släppte sin motståndare och ryckte upp ur fickorna tvänne pistoler, dem han riktade mot löjtnanten.
»Ni vill döda en obeväpnad!» utbrast denne i högsta ångest; »ha, det är fegt... ni är en man utan mod!»
»Feg, utan mod!» upprepade Alm, sänkande pistolmynningarna mot golfvet, ty en stråle af sans genomfor hans förvirrade hufvud.
»Om ni är en man med mod,» återtog löjtnanten, »så låtom oss kämpa som män, bröst mot bröst, stål mot stål, kula mot kula!... Följ mig, jag är färdig!»
»Ja, så är det,» genmälde Alm, i det han räckte sin motståndare den ena pistolen; »visa mig den plats, der jag får döda er och sedan sjelf dö!... Skynda, innan Amanda ropar för tredje gången, ty då är det för sent! .. . Skynda, skynda!»
Löjtnanten gömde pistolen hos sig och lemnade sängkammaren med fasta steg och kinderna flammande af stridslust.
Denna vändning af saken var honom välkommen. Det behöfdes en dödens blixt för att rensa den qvafva, hårdt sammanpressade luften i hans bröst. Att upphöra
att andas ansåg han för bättre än att endast andas till hälften, och detta tillfälle att få vända den förtviflan, som sargade hans eget bröst, emot en annans hjerta, tycktes honom i denna stund vara icke blott en tröst, utan äfven en njutning.
Derför trädde han ut genom porten och in i parken med stolta steg och högburet hufvud.
Alm följde honom med pistolen under armen och blicken fastnitad vid den förutgående, i det han frammumlade en mängd halfartikulerade ljud.
Sålunda gingo de genom trädgården och togo vägen förbi den festligt smyckade Ekopaviljongen, hvarutur hördes ett starkt sorl af ordvexlande röster, hvilka slutligen öfver-röstades af en gäll karlstämma. Men de begge herrame tycktes hafva ögon blott för hvarandra, hvarför de fortsatte
Källa: Project Runeberg ·