Sida 191
Allt är då förbi! . . . Amanda, mitt barn ... hos dig voro lifvet och oskulden ett... när den senare mördades, mördades också det förra.»
»Ni vet då... ni vet då!» stammade snöstoden.
»Allt!» svarade Alm, hvilken läsaren troligtvis redan igenkänt; »den livréklädde skurken låg nyss vid mina fotter derute,» fortfor han, »och med strupen mellan mina fingrar bekände han hvad han visste ... Men ni, ni vet mer, ni, och derför måste ni kräla under mina fötter, ty jag skall trampa er till stoft och aska! . .. Det är ju så, Amanda!»
Och dervid lade han sina begge armar på löjtnantens skuldror, öfverhöljande dennes ansigte med sin feberbrinnande andedrägt; men i detsamma blef han varse bernstenskorset i löjtnantens hand.
»Det är mitt!» ropade han, ryckande till sig korset; »hur har det kommit i edra händer! ... Ni har röfvat det, liksom allt annat. . . Jag gaf henne det en gång ... ni, ni har också gifvit henne ett kors, förnedringens och förtviflans, och derför måste ni dö! .. . Amanda vill det! Amanda befaller det!»
Löjtnanten ville draga sig till dörren, ty han bäfvade för denne man, hvilken, vanstäld af den allt mer öfver-handtagande febern, mer liknade en ande ur afgrunden än en varelse från jorden.
Men Alm omfattade den unge mannen med sina armar och trängde honom mot kakelugnen, invid hvilken han höll honom fast med öfvermensklig styrka.
»Jag kan ej försvara mig mot er och vill det ej ens,» sade löjtnanten, sänkande hufvudet; »men om Amanda vore här, så svär jag vid allt hvad heligt är, att jag skulle lägga mig sjelf och allt hvad jag eger vid hennes fötter samt bönfalla hos henne att maken finge försona hvad älskaren brutit... Ja, herre, jag är olyckligare än ni, ty ni har ingenting att förebrå er, ni.. . det tynger ingen förbannelse på ert hufvud!»
»Amanda förlåter ej,» gnisslade den febersjuke, »ty Amanda vill att ni skall dö .. . Hör du, Amanda vill att du skall dö!»
Dervid tryckte han sitt bröst så hårdt emot den unge mannens, att denne kände sig nära att qväfvas.
»Menniska, vansinnige!» ropade löjtnanten, ansträngande allaj sina krafter för att befria sig ur den förfärliga famnen,
Källa: Project Runeberg ·