Sida 212
sådan bäfvan, att de, för att genom förllyttning till annat hvalf kunna undgå den, ofta begått brott, som äro belagda med dödsstraff, t. ex. befälets sårande med knif o. s. v.
Icke så sällan händer, att den, som undergår hvalf-straffet, måste släppa lifvet till; men då upphänges han helt enkelt i någon vrå af hvalfvet, då det sedan heter, att han expedierat sig sjelf.
En qvarts timme efter hvalfrättens sammanträde voro ljusen släckta, och de hårda snarkningarna från hvalfvets alla sidor tillkännagåfvo, att sömnens lugn famnade hvalfvets invånare.
Då reste sig den halshuggne upp från den plats, dit han efter exekutionen blifvit förd, och kröp på händer och fotter mellan de sofvandes madrasser, tills han kommit till en af de öfversta bland dem.
»Mjölnare, sofver du?» frågade han hviskande och famlade med ena handen öfver en stor kropp.
»Nej, jag ligger och hör på, hur Hvita räfven pustar der borta,» svarade den tillfrågade lika sakta; »nå, Stenbock, hur är det med nackbenet?»
»Du hötte som en stångjernshammare, men du föll som en flugvinge . . . heder och tack för det, bror Broms . . . det kan man kalla att lägga fingrarne emellan.»
»Men hur kunde Olsson, som är vår vän, anklaga dig för att ha tagit tandprofvarna?»
»Han var så illa tvungen, ty det var flere som sågo det, bland dem Hvita räfven, och alla önskade mig godt, som du vet.»
»Men hvar hade du ögonen, när du lade vantarne på dem, kära Frisk?»
»Jag tyckte bestämdt, att de voro större än de andra.»
»Ditt blindstyre, glöm inte att de tandprofvare, vi söka, måste vara en half tum längre än de andra . .. Haf derför korpgluggarne bättre upp nästa gång!»
»Var du säker, dul»
»Tror du, att Hvita räfven håller ut öfver natten?» frågade mjölnaren.
»Han är seglifvad som en ål. . . jag skulle ha god lust att förbarma mig öfver honom.»
»På hvad sätt?»
»Om jag tog honom några tag om strupen, eller hvad tror du?»
Källa: Project Runeberg ·