Sida 217
»Men om det inte smakar mig att säga till åt kommendanten?»
»Så får ni något i morgon eller på aftonqvisten, som kanske smakar bättre.»
»Och det är?»
»Fem och tjugu.»
»Och du är säker på det?»
»Ja, så säker, att jag icke ville vara i ert ställe på åtta dagar.»
»När vill du tala med kommendanten?» frågade fångknekten, som började draga öronen åt sig.
»Inom loppet af en timme, ty sedan är det för sent,» svarade hufvudmannen.
»Det är då någonting vigtigt?»
»Ja.»
»Och jag får ej veta, hvad det är?»
»Nej . .. men vänta ... det är lika nödvändigt, att ni ej en gång med en halfdragen anda låter någon förstå, att jag begärt få tala med kommendanten.»
»Jaså.»
»Hvarken fångarne eller bevakningen.»
»Begrips.»
»Tyst! ... Man kommer hit... Skynda er! . .. Det skall låta som ville kommendanten tala/med mig... förstår ni?»
»Skall bjuda till,» lofvade fångknekten och aflägsnade sig från gården.
Under det den andre fångknekten sysselsatte sig med de öfriga fångarne, närmade sig hufvudmannen den ene af de soldater, som postade på hvar sin sida om porten med gevär för fot.
Mjölnaren betraktade begge gevären och vände sig derefter till den ene soldaten.
»Ni har laddat i dag, ser jag,» yttrade Broms.
»Ja, men laga att jag snart får fyra af,» svarade soldaten; »hvar har du skottaflan?»
»Hon står der,» underrättade mjölnaren, visande på en liten stenkruka, som stod nära palissaderingen.
Derefter vände han ryggen åt soldaten, undanskymmande denne med sin grofva kropp.
Soldaten uttog en kork, som suttit i gevärspipan, hvar-efter han höll öfver krukan, hvilken snart fyldes af ett ljust fluidum.
Första älskarinnan. 1J>
Källa: Project Runeberg ·