Sida 254
Då såg han den hvita gestalten vända sig från bordet och fönstret samt lika långsamt som förut skrida tillbaka mot dörren.
»Hvem är det?» frågade han för andra gången med något högre och bestämdare röst.
»Bäcken vandrar genom blomsterdalar.
Ack, mitt glömda modersmål han talar!
Skogarne likt gröna sjöar svalla.
Träden susa, doft min forntids alla Vålnader mig kalla.»
Under denna sång försvann den hvita skepnaden genom dörren, hvilken derefter tillslöt sig.
Den resande, söm tydligt hörde låset kringvridas, stirrade länge på dörren, hvars speglar månen ånyo tog i besittning, målande på dem sina förra fantastiska bilder.
»Nej, nej, det var ingen dröm!» ropade han och sprang upp på golfvet. Han öppnade dörren och skådade ut i korridoren. Den rika månen belyste äfven denna och de många dörrarna derute, men ingenting annat märkligt hördes eller syntes till.
Derefter, sedan han tagit nyckeln ur dörren och tillstängt den, skyndade han till bordet invid fönstret. Papperen lågo på samma ställe och i samma ordning, som han hade lagt dem, innan han gick till sängs. Äfven hans silfverur fanns qvar på bordet.
Grubblande öfver den underbara synen, återvände han till sin bädd och lade sig. Den hvita skepnaden, som lemnat hans sofrum, leninade likväl icke hans drömmar.
Källa: Project Runeberg ·