Sida 258
Han erinrade sig, att han sett den underbara skepnaden stå vid fönsterbordet, samt att han äfven hört någon röra vid kedjan och berlockerna.
Alm var en för fördomsfri man att kunna tro på spöken ; men om skepnaden verkligen varit ett spöke, ett luftigt väsende, en ande, hur kunde den i alla fall från kedjan borttaga korset, hvilket alltid måste vara för tungt för en skuggas hand?
Vår revisor grubblade, sökte på bord och golf samt grubblade ånyo, men det lilla bernstenskorset var försvunnet.
Tjugufemte kapitlet.
Ett spöke.
Längre fram på förmiddagen stod framför porten till landskansliet i Göteborg en ung officer i Göta artilleriuniform. Han syntes något otålig, hvaraf man kunde sluta till, att han väntade på någon.
»Ah, ändtligenl» ropade han och gick till mötes en annan ung herre, hvilken trädde ut* ur porten.
Den ankomne tycktes äfven tillhöra militärståndet, ehuru han för tillfället var i civila kläder. Hans ansigte var regelbundet skönt och hans hållning en af.de prydligaste.
»Du dröjde länge,» beklagade sig artilleristen; »jag var nära att förlora tålamodet.»
»Jag måste ju uppsätta en hel promemoria öfver den der affären,» svarade den andre; »förbannadt besvär! .. . Måtte de nu bara få fatt i de skurkarne 1»
»Och det var förrymda fästningsfångar, som du trodde?»
»Ja, från sjelfva Carlstens fästning och bland de argaste till på köpet.»
»På de senare åren har det varit sällsynt, att någon rymt derifrån . . . Den nuvarande kommendanten är en dugtig karl och plär alltid ha ögonen öppna.»
Källa: Project Runeberg ·