Sida 257
Uppasserskan lemnade nu rummet, så att vår revisor fick tillfälle att stiga upp och taga morgonrocken på sig.
Enligt gammal ordning gick han till bordet för att uppdraga sitt ur. Han fattade urnyckeln, men hade så när släppt både den och uret på golfvet, ty han saknade det lilla bemstenskorset.
Han visste att korset, jemte de öfriga tvänne berlockerna, fanns qvar vid kedjan, när han om natten lade klockan på bordet, ty han hade ju haft den i sin hand och, såsom vanligt, derpå fäst sina blickar, innan han intog sängen.
Han lyfte på papperen och letade på bordet, men korset fanns icke. Han letade öfverallt i rummet; men förgäfves.
»Skulle någon ha stulit det!» ropade han.
Men hvarför stal man ej då på samma gång klockan med dess öfriga tillbehör?. . . Hvarför tog man ej plånboken, som låg bredvid klockan?
Visserligen var det lilla korset af oskattbart värde för honom; men hvad värde kunde det väl hafva för andra men-niskor?
Alm började något närmare undersöka kedjan.
Korset hade blifvit ordentligen lossadt från den lilla guldringen, medelst hvilken det varit fäst vid kedjan, men sjelfva ringen hängde qvar. Endast korset var borta.
»Store Gud!» utbrast Alm, nu i-hågkommande den syn han haft om natten, men hvilken han vid uppvaknandet förblandat med sina drömmar.
Källa: Project Runeberg ·