Sida 269
»Och han kom i natt?... Då år det kanske han, som i natt drog strecket öfver räkningen?»
»Det vet jag inte.»
»Tog du reda på hvad det är för en passagerare?»
»Ja, jag såg åt i boken, der resande skrifva in sina namn.»
»Nå?»
»Det år en revisor från Stockholm, som heter Alm.»
»Almi... Död och afgrund! . . . Det hamnet har olycka med sig!» ropade Broms och reste sig från stolen.
»Hvad menar du?»
»Hette han inte Alm den der skurken, som för sex år se’n lade ut gillerna för mig?» yttrade mjölnaren, gående fram och tillbaka på golfvet.
»Det finns väl fler brokiga hundar än prestens.»
»Sant! . .. Men det namnet är mitt olycksöde ... Nå, vidare... Det der fruntimret är hemma i afton?»
»Nej, inte förr än klockan elfva.»
'»Och kammarjungfrun?»
»Är med henne.»
»Nå, hvad hindrar oss då från att expediera affären i deras frånvaro?»
»Jo, de der många sedlarne, som jag talade om.»
»Hon tar väl inte dem med sig, när hon går ut?»
»Nej, men hon har dem med sig, när hon kommer hem.»
»Lustigt nog det der!... Hvad drifver hon för rörelse då?»
»Det är en teaterdocka.»
»Och heter?»
»Gud hjelp, kära Broms!» komplimenterade Sara.
»Hva’ falls! . .. Hvarför säger du Gud hjelp?» frågade denne, som vid det tillfället befann sig i bakgrunden af kammaren, men nu något förundrad vände sig om och betraktade Sara, hvilken fortfarande satt qvar vid bordet.
»Du nös ju, och jag är alltid artig af mig, jag,» svarade Sara.
»Det nös icke fan och inte jag!» förklarade mjölnaren; »jag tyckte det var du sjelf. . . jag förstod nog gliringen din. . . Men, ser du, man glömmer alla slags artighets-krumelurer på Carlstens fästning.»
Källa: Project Runeberg ·