Sida 270
Sara kastade en underlig blick först på Broms och fäste sedan en ännu underligare vid väggen midt emot dörren, hvarefter hon åter vände ansigtet mot mjölnaren, i det hon blundande lade högra pekfingret på munnen.
Mjölnaren, som följt och tycktes förstå hennes pantomim, närmade sig bordet, vid hvilket hon satt.
»Om det inte var du,» började nu qvinnan högt, men med en betydelsefull blinkning, »så var det bestämdt någon, som stod vid dörren och lyssnade,» hvarefter hennes blickar å nyo sökte väggen.
»Ja, jag tyckte att det kom derifrån,» medgaf Broms och gick till dörren, som han öppnade, liksom ville han undersöka förhållandet; men äfven hans ögon ilade åt motsatt sida.
»Det är kanske orätt af oss att så länge upptaga rummet,» yttrade Sara; »det kan ju finnas flere gäster, som önska sitta härinne... För öfrigt är det tid för oss att gå.»
»Som du vill,» genmälde Broms; »jag har emellertid bestält det här rummet till nattläger åt oss . .. Det är be-qvämt, och här kunna vi vara i säkerhet åtminstone för en natt.»
Derefter gingo begge ut i sjelfva krogrummet, der Broms betalade den intagna förtäringen.
»Om vi komma hem något senare än vanligt, går det an att slippa in ändå?» frågade mjölnaren värdinnan.
»Här är oppe hela natten,» svarade värdinnan, »och hur dags herrskapet kommer, så är herrskapet välkommet.»
»Bara vi inte göra söta frun för mycket besvär?» yttrade Sara.
»Tala inte om besvär, söta madam 1» ropade värdinnan; »måtte herrskapet bli så nöjda med mig, som jag är med herrskapet!»
»Men,» anmärkte Broms hviskande, »vi skulle önska att ingen finge nys om'. . .»
»Det förstås, min bäste herre,» af bröt honom värdinnan; »jag är van vid, att man har förtroende*till min tystlåtenhet och pålitlighet, skall jag ha den äran att säga.»
Detta var icke ett tomt skryt, ty värdinnan på Svarta Dufvan hade flerfaldiga gånger varit mycket nära att stöta på Missgerningsbalken för det myckna förtroende man haft till hennes tystlåtenhet och pålitlighet,
Källa: Project Runeberg ·