Sida 300
tillnamn och den senares dopnamn samt utgafs för en släg-ting till dem. Med antagandet af ett nytt namn tyckte jag mig äfven ha antagit väsendet och formen af en ny menniska. Det nya namnet var min egid icke blott mot verldens nyfikenhet, utan äfven mot mina egna minnen. Jag började glömma, att jag varit Amanda Lang, innan jag bief Olivia Heuser.
»Vid ankomsten till Hamburg upplöste Heuser sin trupp, hvarefter jag åtföljde mina nya fosterföräldrar till Berlin, der vi dröjde ett hälft år. Denna tid använde jag till trägna studier så väl i språket som i sången. Undervisad af de bästa lärare, gjorde jag sådana framsteg, -att jag, efter förloppet af denna tid, kunde åtaga mig primadonnans parti vid den teater, som Heuser ånyo bildat. Jag lyckades, och flere teaterstyrelser gjorde mig de fördelaktigaste tillbud; men tacksamheten, som fäst mig vid Heusers familj, fäste mig äfven vid hans teater. Efter nära ett och ett hälft års konstresor i Tyskland kommo vi för tvänne månader sedan hit till Göteborg, hvarifrån vi i morgon begifva oss ...»
Sådant ungefär var slutet af den berättelse, som en halftimme senare på natten afgafs på Prins Karls hotell i ett af dess prydligaste gästrum.
Den som afgaf berättelsen var en ung dam, hvilken hade plats på en liten divan framför ett prydligt mahognybord, hvars tvänne vaxljus, i förening med kristallkronan i taket, rikt belyste både rummet och berätterSkan. Den unga damen, som tycktes vara mellan aderton och nitton år, förenade med ett ansigte af bländande skönhet en växt af sydländsk yppighet. En skär sidenrock slöt sig intill de modelliskt runda formerna, och omkring den mjellhvita halsen snodde sig några hvarf af en fin guldkedja, vid hvilken hängde samma lilla bernstenskors, som Alm på morgonen saknat.
Den som afhörde berättelsen var ingen annan än revisor Alm, hvilken, sittande på soffan bredvid berätterskan, med det djupaste deltagande lyssnade till hennes ord och oaflåt-ligen följde den rika färgskiftningen på hennes ansigte samt de vexlande uttrycken i de stora, högblå ögonen, stundom flammande af blixtar och stundom dolda bakom tårars dimma.
»Så 'har jag färdats omkring här i verlden, medan man . i mitt fädernesland trodde mig vara död,» återtog den unga damen; »ja, det fanns verkligen den der olycksaliga mor-
Källa: Project Runeberg ·