Sida 301
gonen en stund, då jag tänkte beröfva mig lifvet.. . men hur svagt, hur uselt att vilja försona det onda med ett annat ondtl. . . För hvärje dag af dessa tvänne år, som försvunnit, har jag känt mitt sinne lugnare, bättre... De hemska bilder, som fördystrat mina barndomsdagar, hade småningom trädt i bakgrunden och slutligen alldeles försvunnit . . . Jag hörde icke mer i mina drömmar de svarta vågornas dödsgny mot Skinnarvikens klippor eller Asplundas strand ... O, hvarför skulle de hemska bilderna ånyo uppträda i dag, denna för mig så händelserika dag, ännu mer förskräckliga och hotande än de förut varit 1... Jo, troligtvis endast för att öfvertyga mig derom, att ni, den ädlaste af män, ännu är hvad ni alltid varit, min gode, min räddande engel.»
»Men,» anmärkte Alm, mildt förebrående, »att icke låta mig eller någon annan veta att ni lefde 1.. . Att låta ora verkliga vänner förblifva i denna rysliga tro!»
»Ack, hur mången gång har jag icke fattat pennan för att skrifva till erl» svarade hon; »men jag förmådde aldrig fullända hvad jag börjat... jag hade ju varit så orättvis mot er, visat så mycket förakt för de välmenande och ömma förmaningar ni gifvit mig! Jag hade ju med den grymmaste otacksamhet sårat ert hjerta, det bästa, det oegennyttigaste, som någonsin klappat på jorden! . . . Ni måste vara djupt förtörnad öfver mitt uppförande, ni måste bittert ångra de otaliga uppoffringar ni gjort för mig, ni skulle aldrig kunna förlåta mig, sådan var min tanke natt och dag... denna tanke, den enda,dystra, som stört mitt lugn under de tvänne åren, ryckte pennan ur min hand ... Som död egde jag kanske ert medlidande; såsom lefvande kunde jag ej ega annat än ert förakt.»
»Ni skulle ega mitt förakt!» upprepade Alm; »för hvad?. . . För ett fel, hvars ansvar icke kunde falla öfver ert hufvud ?. . . Hvilken menniska skulle väl våga fördöma en svaghet, som säkert Gud förlät i sjelfva stunden af dess tillvaro! Nej, mitt barn, jag sörjde, men jag föraktade icke.»
Den djupt upprörda flickan omfattade med sina begge händer hans ena hand och tryckte den till sina läppar. Hennes tunga var i detta ögonblick stum; men hela hennes hjerta skådade fram ur hennes ögon genom strålande perl-kransar af varma, heliga tårar.
Källa: Project Runeberg ·