Sida 302
»Icke ett ord mer om det förflutna!» sade Alm förvirrad, ty han ville, men saknade styrka att draga sin hand tillbaka; »låtom oss hellre tala om er framtid.»
»Ni kallade mig ert barn!» yttrade Amanda med häftighet; »jag vill vara er dotter, jag, ty den, som är min rätte far,», tillade hon knappast hörbart, »dens dotter fär jag icke vara... vill det ej ens!» Dervid brusto hennes ögon i den mest konvulsiviska grät.
»Lugna dig, min goda, min älskade flicka!» tröstade Alm, i det han slöt henne närmare till sig.
»Ja, jag vill vara lugn, ty jag är ju äter er Amanda,» sade hon, leende genom tärarne.
»Ja, min Amanda!»
»Kalla mig ständigt sä! .. . Lät mig alltid heta sä, och jag skall icke mer begräta förlusten af en faders kärlek 1»
»Jag stär dä icke mer ensam i verlden!» ätertog hon med ett uttryck af outsäglig frid; »och när jag icke har er vid min sida, så skall detta lilla kors, hvilket jag förut ansåg mig ovärdig att bära, men som jag pä ett sä underbart sätt återfått, blifva min tröst mot saknaden af fosterjorden och mitt skydd mot alla de olyckor, som kunna hota mig i främmande land . . . Jag skall alltid ha det för mina ögon och på mitt bröst, ty dä är det er blick jag möter och er hand jag fattar, min ende vän, min välgörare, min far!»
Förklaringen öfver det lilla korsets besynnerliga ombyte af plats var redan afgifven. Det var icke en dröm, icke heller en tom skugga, som Alm sett i sin kammare den föregående natten. Det var Amanda som, gående i sömnen, skridit in i hans rum, hvilket hade sin dörr i samma korridor som hennes, samt återtagit den gäfva, hvilken hop den der morgonen för två är sedan lagt ifrän sig. När hon vaknade, hade hon det lilla korset i sin hand och invid sitt bröst. Hennes själ förirrade sig bland de mest bizarra aningar och gissningar. Längre fram på förmiddagen fick hon veta, att en resande nattetid anländt till hotellet samt hvem den resande var. Hvad var naturligare, än att hon stälde det lilla korset i sammanhang med Alms ankomst till hotellet? Måhända hade han pä något för henne oförklarligt sätt skickat det in till henne, som ett tecken på, att han ej längre var ond på henne, att han förlåtit henne. Utom sig af hänryckning vid denna föreställning, skickade hon då en biljett till sin fosterfader med begäran om ett möte. Men
Källa: Project Runeberg ·