Sida 303
Alm var utgången och hade sedan under loppet af dagen icke varit hemma. Målet för hans resa 'till Göteborg var att, som ombud för det räkenskapsverk han tillhörde, genomgå åtskilliga räkenskapshandlingar på Göteborgs landskontor, och der hade han också uppehållit sig större delen af dagen samt följaktligen icke erhållit biljetten.
Så sutto de båda, fosterfadern och fosterdottern, i engla-ren förtrolighet vid hvarandras sida, när de oförmodadt stördes af någon, som hördes gå i det yttre rummet.
På tröskeln till boudoiren visade sig snart en ung man med likblekt, förstördt ansigte. Det var löjtnant Räyel.
»Ha, äfven hit in förföljer han mig!» utbrast Amanda, sprittande med en rysning upp från divanen.
»Jag vet, att åsynen af mig uppkallar er billiga harm och afsky,» började Räyel; »men mitt besök hos et skall icke bli långvarigt... jag kom blott för att säga er mitt sista farväl 1» '
»Ert farväl!» upprepade Amanda hånande; »ja, ni bedrog mig rysligt!» tillade hon med fasa. »Öfvergifven af alla, såsom jag då trodde, tog jag min tillflykt till er, och och ni.. . ni!.. . Vet ni då ej, att när jag ser er, ser jag min vanära, och när jag hör er, hör jag förbannelsen der-öfver!»
Räyel gick ett steg närmare Amanda med hopknäppta händer och lutande hufvud.
»Jag förbjuder er att nalkas mig!» ropade hon, icke mer förskräckt och bäfvande, utan stolt som en vredgad drottning; »jag befaller er att gå!... Hörde ni ej min befallning? . . . Jag sade er att ni skulle gå!»
Alm uppsteg från soffan.
»Ert uppträdande här förvånar mig på det högsta,» tog nu han till ordet; »ni hörde redan ute på gatan, att detta fruntimmer plågades af ert sällskap, och icke desto mindre intränger ni i hennes boning. . . Men liksom jag ute skyddade henne, som ni förföljer, skall jag äfven liar inne blifva hennes försvar, och derför, min herre ...»
»Amanda!» af bröt honom löjtnanten, i det han, fallande på knä, sträckte armarne mot henne; »om du för två år sedan icke hade flytt, hade du nu varit min maka . . . Bittert har jag ångrat mitt uppförande mot dig.»
»Ni har ångrat er, ni!» yttrade Amanda, under det att hånet ännu vanstälde hennes vackra läppar.
Källa: Project Runeberg ·