Sida 304
»Denne man, som eger ert hela förtroende och som förtjenar att ega det,» svarade Räyel, »han var vittne till mitt lidande, min ånger, när jag saknade dig.»
Amandas tviflande blickar sökte Alm.
»Ja, jag var vittne dertill,» beriktigade denne; »jag hörde ångerns ord från hans mun . . . hörde honom äfven vilja försona hvad han trodde sig kunna försona ... men ...»
Alm hade ämnat tillägga, att löjtnant Räyel, under loppet af de tvänne år, som försvunnit efter uppträdet på Asplunda, icke desto mindre förblifvit till kropp och själ samme elegante unge man som förut; men han kände medlidande med den knäfallnes bedröfliga utseende, och som detta medlidande icke tillät honom att ytterligare för-
Källa: Project Runeberg ·