Sida 305
krossa den olycklige, så höll han inne med hvad han vidare tänkte säga.
»Det farväl, jag nu bjuder dig, Amanda, är mitt sista,» började ånyo den unge mannen, »ty jag har fast beslutit att icke mera se dig, icke mera söka dig... men när jag går, ville jag gå med den öfvertygelsen, att du mer beklagar än fördömer mig och att din tanke om mig hädanefter blir densamma man egnar en för evigt försvunnen, en död... En sådan tanke kan icke vara annat än en försoningens tanke, äfven om den döde varit den störste brottsling som jorden burit.»
Amanda teg, men hennes bröst arbetade våldsamt, under det hon höll sina begge händer för ansigtet, liksom fruktade hon ännu att möta den knäfallnes blickar.
Det var onekligen en högst skakande syn. Denne unge, förföriskt sköne man, förr så gäckande, så fräckt lättsinnig, och nu så bönfallande, blek, tårögd, förkrossad.
»Jag stiger ej upp, förrän jag hört detta försoningens ord,» fortfor Räyel; »må man misshandla mig, må man döda migl ... Kanske skall mitt dödsrop och blicken från mitt bristande öga öppna den mun, som hämden och hatet förseglat!»
»Gå, gå!» yttrade Amanda med vekare stämma, men utan att se på honom; »jag hatar er icke, jag fördömer er icke! ... Det hjerta som förblöder har icke styrka att hämnas.... Ni var icke ensam om min olycka... i den röst af ångerns känsla, som når mina öron, hör jag äfven ljudet af min egen stämma. .. Endast det skuldfria, det rena har rättighet att straffa; endast Gud kan fälla domen emellan oss... Gå, gå! Jag har förlåtit er, ty jag behöfver förlåtelse sjelf!»
Ack, sådant är det hjerta, som den rena kärleken en gång genomlågat. Må det ligga gift i den bägare, som kärleken fört till våra läppar, må man känna, hur döden rasar i hvarje åder, i hvarje fiber! Man stöter dock icke med hårdhet bägaren tillbaka; man ser dock icke länge med vreda blickar på handen, som räckte oss den.
»Farväl!» hviskade den unge mannen, hvarefter han uppsteg, skred långsamt ut ur rummet och försvann.
Amanda qvarstod på samma plats. Hennes skälfvande gestalt röjde striden och stormen i hennes bröst.
Källa: Project Runeberg ·