Sida 306
Med ett uttryck af sorg, som icke låter sig beskrifvas, hvilade Alms blickar på henne. Han hörde de krampaktiga snyftningarna; han såg, hur tårarne tillrade fram mellan de snöhvita fingrarne, som fortfarande betäckte hennes ögon. Han ville nalkas henne, ville säga henne ett tröstens ord; men foten svek, tungan svek. Hans högra hand tryckte krampaktigt mot hans hjerta, och hans ansigte var hvitare än gipsbilden på boudoirens spegelbord. Han anade både hvad som föregick inom Amandas bröst, och att offret inom hans eget ännu icke var fullbordadt.
»Rädda mig! Låt mig fly!» utbrast hon slutligen i ett slags yrsel; »hvilken demon har flugit bort med mitt lugn! ... Barmhertige Gud! . . . Bruden från Lammermoor var icke så olycklig, som jag är i denna stund . . . Mellan henne och Edgar stodo blott vansinnet och döden .. . men mellan mig och honom står brottet, och vid brottets sida mitt eget hjerta . . . mitt svaga, eländiga hjerta!»
»Mitt goda, mitt älskade barn!» sade fosterfadern, i det han, herre öfver oron och stormen i eget bröst, lade sin ena arm om fosterdotterns smärta lif och slöt henne vänligt i sin famn; »ingen skugga närme sig Amandas hjerta, ty konsten, hvars älskling hon blifvit, har invigt detta hjerta åt sig!... I konsten, liksom i allt skönt, bor Gud, och der han är, der är frid, tröst och seger... Det sannt skönas bana är äfven Guds väg, och en enda afvikning från den senare aflägsnar äfven himmelsvidt från den förras sanna
mål_____En konstnär utan dygd är en blomma, bruten från
sin stjelk ... för dess doft och fägring finnes ingen morgondag, och fruktlöst gjuter ångern sin tår öfver de vissnade bladen .. . Hur högt än verlden lyfter honom på sina armar eller höjer hans rykte till skyn, saknar han dock sjelf den inre tillfredsställelsen, och mången gång skulle han vilja bortbyta verldens beundran mot dess aktning.. . Men har han på samma gång segrat öfver sig sjelf, har han bannlyst hjertats svaghet och kufvat passionens styrka, då är han afbild af Gud, då är han englars like.»
Under tiden hastade ur staden ut i natten, jagande genom skogar, öfver berg och moras, Amandas äldre fosterfader, den vilde röfvaren, svärjande öfver sin otur och för-
Källa: Project Runeberg ·