Sida 312
kan man höra grafklockän ringa från morgon till qväll och möta likprocessioner vid hvarje gathörn, utan att hjernans eller hjertats strängar ljuda några djupare mollackord för det; men låt en sjelf komma så högt på tapeten, att man väl får ögonen på graflisten, då ljuder det från hjessan till fotabjellet, genom kött och blod, märg och ben, och det med en klang som om all veridens grafklockor vore i rörelse, och ännu förfärligare blir klangen, om tviflet på ett lif efter detta dermed förenar sitt vilda gny.
Intet djup är mörkare och inga vågor våldsammare än tviflets, ty hur lyckligt man än tror sig ha glidit förbi de der klipporna »men» och »om», som upp öfver svallet skjuta sina hvassa spetsar, så kasta oss ändå alltid vågorna tillbaka mot dem. Ateisten, som icke tror på något, kan visserligen äfven i sista ögonblicket ha sitt föga afunds-värda lugn; men tviflaren, sväfvande mellan tro och otro, kan ej sluta sig till någotdera, kan ej söka det ena utan att på samma gång ryckas tillbaka af det andra, och derför äro hans sista stunder så beklagansvärda, så rysliga.
»Men om det vore ett lif efter detta!» ropar Franz Mohr i Röfvarbandet; »om . . . nej, icke möjligt! . . . Men .. . om...»
Hvar är nu tviflaren? Han har fastnat på klippans spets, liksom på nålen den sprattlande insekten.
Presidenten började nu inse, att om han skulle dö, hvilket icke vore omöjligt, och om det funnes ett lif efter detta, hvilket icke heller vore omöjligt, så stode han i detta andra lif icke alldeles så väl till boks som han skulle önska. Ett och annat af det förflutna framträdde för hans minne och vidrörde hans hjerta med iskall hand. Bland detta ett och annat var det synnerligast en liten flicka i svart ylleklädning som tycktes ha mest att förebrå honom. Visserligen hade han någon gång förut kommit att tänka på henne, men en hög embetsman har merendels så många vigtiga saker att syssla med, att han lätt kan glömma bort icke mindre ylleklädningar än dem som bära dylika. Men nu — nu — —
»Ström,» sade han med svag, ängslig röst, »rulla mig fram till byrån.»
Kammartjenaren fattade tag i karmen på fåtöljen, hvars fötter voro försedda med förgylda messingstrissor, och fram-
Källa: Project Runeberg ·