Sida 315
Trettioförsta kapitlet.
Presentationen.
Ett kejsarlik är en köttruin,
Som skall förgängelsens vägar vandra. Blir det ej doppadt i terpentin,
Så ruttnar det, liksom alla andra.
Men minnet? — Minnet är blott ett ljud, En efterklang af den tomma Härden.
Som krukor stå vi der inför Gud,
Och tiggarn skrattar åt efterveriden.
Dessa verser ur vår odödlige Vadmans sång om »Kungen och tiggaren» sjöng magistern i Skinnarviken, sittande på den enda trefotade stolen framför fönstret i samma rum på nedre botten af Jörgens gärd, der vi först sammanträffade med honom.
Det kunde vara omkring åtta dagar efter scenen i presidentens sjukrum. Dagen var ovanligt mild och klar för att vara i april månad.
»Alldeles riktigt ja,» fortfor magistern, som gerna språkade med sig sjelf; »mull blifva vi, antingen vi göda oss med kalkoner eller med rofvor. . . Om den saken är det icke tu tal... Men är det väl lika tvärsäkert, att vi, sådana vi gått och stått här i verlden, få träda inför Guds ansigte?. . . Tviflar derpå ... Stig in i en förnäm societet med galoscher på stöflarne, och du blir utkörd såsom en ohyfsad best... Sak samma ungefär der uppe i den lysande englasocieteten, der man spisar paradisiska äpplen, serverade på stjernor, och begagnar solstrålar i stället för knif och gaffel.. . Låt nu en sådan luns som menniskosjälen, och så genomsölad af jord som hon merendels är, försöka titta dit in; men blir hon icke då hals öfver hufvud kastad utför de branta kristalltrapporna, så har jag orätt och Gud fader med... Nenej men, nog få våra själar ytterligare
Källa: Project Runeberg ·