Sida 314
»Amanda, Amanda!» mumlade han mellan tänderna; »Amanda! ... Så hette ju också hon!»
Han kom nämligen ihåg, att han för några år tillbaka haft att göra med en annan flicka, som också hette Amanda, en ung och mycket vacker flicka, hvilken länge följt hans steg, men slutligen i ett afgörande ögonblick flytt honom utan att sedermera låta afhöra sig. Hvarför hade denna flicka först följt honom samt till och med låtit sig i hyrvagn föras till honom, men sedan försvunnit? Hvarför kom hon leende och blomstrande som en vårdag, men försvann dyster och kall som en vinternatt?
»Ström! Ström!» ropade den sjuke, i trots af gikten hoppande upp ur fåtöljen.
»Hvad befaller hans nåd?»
»Den der flickan! Den der flickan!»
»Hvilken flicka?»
»Hon som ...»
»Hon som?»
»O, min Gud, min Gud!»
Man blir skarpsynt vid grafvens port, äfven om man varit blind under hela sin lefnad. Man erhåller en märkvärdig förmåga att af de mest sväfvande premisser bilda de förträffligaste konklusioner. Man får aningar, men aningar af kött och blod, med kropp och hufvud, så att man kan fatta dem med lekamliga ögon och vidröra dem med händerna. Kan någon dödlig säga oss, huru dessa solida gestalter uppkomma? Månne de icke födas i det ögonblick, när dunsterna ur ett sjukt samvete möta gnistorna från dödsengelns fackla?
Kort sagdt, ju mer nu presidenten skärskådade förhållanden och omständigheter, desto mera kände han sig fasthakad vid den öfvertygelsen, att den tolfåriga i svarta yllekläd ningen hade något tycke af den sextonåriga på värdshuset Tre Liljor, och att begge hade något tycke af honom sjelf, hvilket var det hemskaste.
»Ström, tag upp biljetten från golfvet!» befalde han med en själsoro, som för ögonblicket döfvade kroppens qval; »skynda dig . . . håll den närmare mina ögon . .. närmare, närmare! ... Hjelp mig att läsa adressen!...»
Källa: Project Runeberg ·