Sida 334
Trettiotredje kapitlet.
På balkongen.
Första scenen.
Efter den mest romantiska färd öfver återspeglande fjärdar och mellan grönskande holmar uppnår man slutligen Loföns tjusande stränder.
Sedan man beundrat Drottningholms slott, en af Nikodemus Tessins härliga minnesvårdar — ty han har flere än en, den mästaren — och passerat den oförlikneliga perspektivgången genom slottet med dess marmorbilder, dess målningar af Ehrenstrahl, kommer man in i en stor och visserligen utmärkt vacker trädgård, men öfver hvilken saxen har. gått, bildande träden och häckarne till kolonner, pyramider, glober och Gud vet icke allt. Suckande under det tvång, som en alltför cirklad smak lagt öfver den rikaste natur, hastar man in på breda spatsergångar mellan lummiga träd, hvilkas kronor lyckligtvis blifvit förskonade från försköning.
Efter att med känslor af djupaste rörelse hafva betraktat de åtta mytologiska bronsgrupperna, dessa lemningar af Gustaf III:s tid, då den sköna konsten firade sin sabbat i norden, samt de fyra stora vaserna, dessa minnen af trettioåra kriget, då vårt fäderneslands ära och stolthet innehade sin middagshöjd, fördjupar man sig i tätare parker af mörkare och vildare utseende, liksom behöfde man i deras skuggor dölja sin rodnad öfver hvad som efteråt timat både för den sköna konsten och den fosterländska äran.
Ytterligare ilar man förbi först detta Kina i smått, der troligtvis Lovisa Ulrika mången natt drömde sig en konunga-tron å la Chinoise, mot hvars fot »frihetstidens» böljor fåfängt skulle brusa, och sedan detta Kanton, numera en by af villor, hvaruti stockholmsboarne sommartiden vällustigt sträcka sina lemmar, men som fordom utgjorde en liten stad för manufakturerna och der idogheten blandade sina hammarslag med fågelsången från omgifvande jundej,
Källa: Project Runeberg ·