Sida 333
»Att ni aldrig söker henne, aldrig närmar er hennes person ... Ni rånade en gång hennes sinnesfrid . .. Det lugn och den lycka, hon nu efter många strider tillkämpat sig, måste vara fridlyst för alla... Ert samvete bör ha nog af det förra.»
»Jag skall ej besöka henne, jag lofvar er det.»
»Ni lofvade detsamma i Göteborg, men icke desto mindre reste ni efter henne, förföljande henne öfverallt.»
»Jag var ej mäktig mitt hjertas böjelse... Ja, min herre, jag älskar henne ännu, älskar henne till vansinne.»
»Ni älskar henne och söker på samma gång skymfa hennes heder.»
»Hennes köld gör mig ursinnig, och jag söker en tröst i den tanken, att hon en gång tillhört mig... en djefvulsk tröst, jag medger det, men ...»
»Den kärlek, som icke är mäktig af uppoffring, är endast en rå passion,» inföll Alm med värma; »när ni... ni nämner ordet kärlek, förefaller det mig som om solen förmörkades... Men farväl, min herre!» tillade han, i det han uppsteg; »vårt samtal har räckt alltför länge... Jag hoppas, att ni lägger det på minnet, och var viss om att mitt handlingssätt i denna sak kommer att helt och hållet bero af edert... Undvik henne, liksom hon undviker er, och ni skall kanske en dag vinna hennes tillgift... men vid första steg ni tager för att nalkas henne, tillintetgör jag för er möjligheten deraf... Glöm ej, att det finns något som en stolt qvinna aldrig förlåter, och det är den fräckhet, som söker triumfera på bekostnad af hennes heder, och grundar sig dertill triumfen på ett bedrägeri, ett brott, liksom eder gör, då finnes för er icke en gång förlåtelse hos den eviga barmhertigheten i höjden.»
Källa: Project Runeberg ·