Sida 194
»Trohet i lif och död!» utlofvade tvärt den exalterade kammarjungfrun.
»Skrik, så tror hon att jag ville strypa erl» tillrådde henne Armand, i det han störtade utför trappan.
Det stod numera icke i någon mensklig makt att få nordens son tillbaka till södern. Han hade redan gjort för många resor fram och tillbaka på en enda afton, och nu var han helt och hållet fastfrusen vid nordpolen.
Det djupaste mörker herskade i trädgården. Armand kunde icke finna vägen; men han hoppade öfver rabatterna och häckarne, utan att skada något annat än sina kläder, ty hösten hade redan bortplockat både blad och blommor. Han fick ej reda på broarne, men han hoppade öfver dam-marne. Han kunde ej upptäcka någon port till trädgården, men han hoppade öfver trädgårdsmuren. Det regnade och stormade i hans vajande lockar, ty hatten låg qvar i det skönaste af kabinett, ett måttligt byte för den skönaste af er-öfrarinnor.
Vår hjelte befann sig, hvad det yttre beträffade, i det jämmerligaste tillstånd; men en inre röst höll honom skadeslös för alla hans uppoffringar och gjorde honom nöjd med sig sjelf. Derför, långt ifrån att sörja öfver den snöpliga utgången af etr äfventyr, som börjat så lysande, gladde han sig deråt i djupet af sitt hjerta, och i sin glädje välsignade han ratten, regnet och stormen.
Källa: Project Runeberg ·