Sida 267
»Den är mig obekant,» svarade grannen; »men han ser föga ridderlig ut.»
»Ha!» ropade Armand, börjande ånyo med mycken uppmärksamhet granska den ifrågavarande personen, hvilken, efter hvad nyss nämndes, han förut trodde sig hafva sett.
Nu kände han igen honom: Herrn med trubbiga näsan och de aflånga ögonen var samme herre som dagen förut på Vendömeplatsen visiterat Cambons fickor.
»Åhå, nu få vi ändtligen slutet af balletten,» underrättade grannen, vändande sig mot scenen, liksom alla andra, icke ens Armand Cambon undantagen, hvilken sålunda icke fick tid att reflektera öfver ficktjufvens uppträdande bland så förnämt folk.
Teatern föreställer en sal på grefve de Vardecks slott. Salen är fyld af festligt prydda bröllopsgäster, som bilda en lysande grupp. Ingen fiol, hvarken från himmelen eller afgrunden, fördunklar den sköna dagen. Den ädle grefven förenar Urbains och Hélénes händer. Den förre har redan hunnit så långt i danskonsten, att han, hållande sin brud om lifvet, endast står på högra benet, under det Héléne står på det venstra.
De tu skola vara ett, heter det, och der tu äro ett, der äro också af fyra ben två för mycket. Sedan de älskande sålunda stått några minuter, aflägsna de sig, för att omkläda sig till den pas de deux, som skall sätta kronan på verket, under det grefven och hans gäster taga plats på begge sidorna af teatern, lemnande fonden fri.
Fonden rullas upp, och man ser en af de vackraste och rikaste trädgårdar. Öfverallt, hvart man kastar blicken, möter man en härlig rosenbuske, mellan hvars blad och blommor framlyser en flickas ansigte, naturligtvis den skönaste blomma bland.alla. Det är blommornas själar man på detta sätt vill åskådliggöra. Det är en vacker tanke, som bör bära god frukt.
Rosenbuskar äro, som man vet, orörliga, ty deras fotter äro fästa i jorden. En mild försyn, som icke vill att de af stormen skola bortföras, har så visligen anordnat. Men blommorna hafva också själar, och hvarför skulle de ej hafva det? Det finns så många fulare och obehagligare väsen som ha anspråk på att vara själfulla. Men det roar understundom blommornas själar att slå sig lösa, ty det kan icke alltid vara angenämt att stå sammanträngda på en träd-
Källa: Project Runeberg ·