Sida 173
»Densamma som så godhetsfullt mottager hans höghets blommor,» svarar lakejen med en djup bugning.
»Jag kunde vilja öfvertyga mig, om ni talar sanning.»
»Ni beredde derigenom hans höghet en glädje, för hvilken hans tacksamhet skulle bli omätlig.»
»När tror ni jag bör göra min uppvaktning?»
»Det är då ert allvar, madame?»
»Hvarför skulle det ej vara mitt allvar?, . . Om jag blott visste...»
»Hvad?»
»Att hans höghet med nöje...»
»Att ni kan tvifla derpå!... Hans höghet har ... men jag bör kanske icke säga det.»
»För all del, hvad är det?» frågade dansösen med lif-lighet.
»Hans höghet har låtit mig förstå, att om ni önskade besöka honom, skulle jag föra er till hans villa.»
»När?»
»Kanske ni hade tillfälle i afton?»
»Hans höghet vill då taga emot mig i afton?»
»Ja, madame .. . han skall känna sig lycklig när han får höra, att ni vill komma i afton.»
»Men när jag inte vet hvar han bor, så...»
»Jag förstår... Om jag i afton klockan åtta låter hans höghets vagn stanna utanför er port?»
»På slaget åtta skall jag vara färdig,» lofvar dansösen, som icke kan dölja sin glädje.
»Och ni skall ej låta hans höghet förgäfves vänta?»
Dansösen kastade på den ståtlige lakejen en blick af sårad stolthet.
Mademoiselle Clary Moulin har skäl dertill, ty Clary Moulin har ännu aldrig mankerat någon furste.
»Men, madame, ej ett enda ord för någon annan, ty . . .»
»Ej ett enda ord, monsieur,»
»Hans höghet skulle bli mycket bedröfvad om. . .»
»Hans höghet kan vara fullkomligt lugn.»
»Ett enda obetänksamt yttrande till obehörig person, och hans höghet skulle bli öfverlupen af nyfikna... han skulle besväras deraf och kanske finna sig föranlåten att resa.»
Källa: Project Runeberg ·