Sida 265
Kanske tänkte hon på det snart instundande ögonblicket, då hon skulle blifva vittne till en strid på lif och död mellan tvänne män i detta rum, och, ehuru hon icke misströstade om utgången deraf, kände hon sig likväl orolig till sinnes.
»Ni har icke frågat mig, hvad det är uti bägaren som står der på bordet,» yttrade baronen.
Hertiginnan tog blickarne från golfvet och riktade dem på bägaren, utan att just röja någon nyfikenhet.
»I denna bägare, så liten den än är,» fortfor baron S:t-Bris, »ligger likväl en graf för mycken ungdom, mycken skönhet och många talanger.»
Hertiginnan kunde ej hämma en rysning, men lugnade sig snart.
»Olycklige!» sade hon med ett uttryck som snarare röjde ett beklagande än en klagan; »det var då er afsigt att mörda mig!»
»O, min Gud, hur ni talar, hertiginna!» svarade baronen; »behöfver jag upprepa hvad jag för en stund sedan sade er. .. Det är ju hertigen, er föga älskvärde man, som beslutit er död, och det var blott för att rädda er der-ifrån som jag ryckte er ur hans händer... Lemnad åt en annan, hade ni varit död; lemnad åt mig, lefver ni och skall lefva.»
»Och bägaren der på bordet?»
»Är döden, om ni icke vill lefva.»
»Och priset för mitt lif?» frågade hertiginnan med en ton af giänslöst förakt.
»Ni känner det, hertiginna,» svarade baronen, tagande ett steg närmare henne.
Hertiginnan kastade en blick åt väggen midt emot.
Kanske tyckte hon nu det vara tid på att hennes befriare ljungade fram som en blixt öfver den nedriges hufvud.
»Och ni tror, att jag behöfde välja, att jag skulle tveka i mitt val,» yttrade hon.
Baronen såg förundrad på henne.
»Behöfde!» upprepade han, »ni måste välja, madame, emedan jag, som nu beherskar er, sjelf beherskas af mitt öde ... Ni måste dö eller tillhöra mig, så framt jag ej sjelf skall gå förlorad.»
Källa: Project Runeberg ·